Tilbage til forsiden

Tilbage til Jens Riise

 

Svenska Dagbladet 13/11/2003

"Turkrånet" var Heimaeys stora olycka

av Lars Munkhammar

Befolkningen på den isländska ön Heimaey har hämtat sig från vulkanutbrottet för 30 år sedan. Husen är framgrävda, hamnen moderniserad. En annan, mycket större olycka lever ännu i öbornas minne. En nyutkommen bok berättar om när Heimaeys folk mördades och fördes till Afrika som slavar.

Vi är många som minns Hemön, Heimaey, och den stora olycka som skedde där för 30 år sedan. Vi minns tidningsrubrikerna, vi minns nyheterna i radio om den lilla ön som hotade att drunkna i lava och aska under ett vulkanutbrott.

Heimaey är den största av Västmennaöarna, Vestmannaeyjer, strax utanför Islands södra kust. Den 23 januari 1973 fick vulkanen Helgafell ett fruktansvärt utbrott som varade till fram på sommaren. Invånarna, ungefär 5 000 människor, var hotade till livet, deras stad, deras gårdar, deras ö, deras plats i världen mitt ute i Atlanten hotade att utplånas för evigt. Men den utsatta befolkningen levde med en hög beredskap mot olyckan och en månghundraårig nedärvd vaksamhet. Inom ett dygn hade befolkningen i stort sett evakuerats och den lokale brandkåren gjorde enorma och heroiske insatser mot eld, lava och aska. Det var den dittills största insatsen någonsin att med vatten motverka och fördröja effekterna av ett vulkanutbrott. Och vatten fanns det gott om, Atlanten är stor.

Skadorna begränsades ordentligt, även om de var stora. 70 bostadshus och gårdar begravdes i lava och aska, och 300 andre byggnader förstördes av eld eller begravdes. Men människorna levde och omvärlden pustade ut. Det är tragiskt att mista sitt hem, tänkte vi som följde allt detta på håll, men på en vulkan kan ju ändå ingen bo.

För den som har vuxit upp på ett så särpräglat ställe i världen kan dock hemlängtan vara större än fruktan och mycket annat. I dag är befolkningen tillbaka på Heimaey, Husen är framgrävda ur askan och de värms upp genom ett energisystem som tar tillvara värmen från den svalnande lavan. Hamnen har moderniserats, den fick en lite annorlunda (nästan bättre) form av lavan.

Det här är inte första gången som människorna vänder hem till Heimaey efter en stor olycka. Den riktigt stora olyckan ligger hundratals år tillbaka i tiden, och efter den vände långt ifrån alla tillbaka. Den olyckan var minst lika spektakulär som vulkanutbrottet. Båda olyckorna var stora dramer, men den riktigt stora olyckan var svart tragedi.

Året år 1627, På försommaren detta år seglar en flotta på tolv skepp ut ur Medelhavet och sätter kurs mot norr. Det är nordafrikanska korsarer, alltså kapare, eller sjörövare om man så vill, men organiserade sjörövare med fullmakt från sina hemländer att plundra som ett led i en större krigföring. Åtta av skeppen ger sig iväg mot England, de andra fyra går mot Island.

Tidigt om morgonen måndagen den 16 juli siktas från Heimaey tre av dessa skepp (det fjärde hade under tiden gjort en lov mot Grindavík och Bessastadir på Islands fastland). Överfallet på Heimaiey blev fruktansvärt. Öns befolkning var nästan helt skyddslös, bönder och fiskare längst uppe i världens ände. Det blev plundring och slakt. Infernaliska scener Den kände prästen och psalmdiktaren Jón Thorsteinsson blev ihjälhuggen när han låg på knä och åkallade sin gud. Han kom sedan att kallas Jón Martyren och fick en minnessten rest över sig som står där än i dag (även om den måste flyttas ett femtiotal meter efter vulkanutbrottet 1973).

Några och trettio människor dödades. Ögonvittnesskildringarna är skrämmande. En man "högg de huvudet av tvärs under ögonen, och när hans hustru som gick bredvid honom såg det, föll hon genast med att stort skrik avsvimmad ned över den döda kroppen, men de tog henne i fötterna och drog henne som vilket kadaver som helst [...] men den döde högg de i bitar precis som ett slaktat får som huggs i bitar till soppa". De flesta öborna togs tillfånga och fördes till den danska handelsstationen vid hamnen. "Därefter stack de varje hus i brand. En gammal kvinna, som inte kunde gå så fort som de ville, tog de tillsammans med ett två år gammalt barn som hon bar på, och kastade dem båda på elden, och när hon och barnet grät och bad om Guds hjälp, gav de ifrån sig ett stort vrål och stötte in dem i de största lågorna med sina spjut."

För plundring fanns egentligen inget byte på ön. Rovet var människorna. Det fjärde skeppet hade på fastlandet bara tillfångatagit 15 personer, men tillsammans med större delen av befolkningen på Heimaey lämnade omkring 380 islänningar sin del av världen, fraktades på havet i ungefär en månad och såldes som slaver i Alger.

Det hela är en otrolig historia, väl känd på Island, naturligtvis, och kanske i Danmark, men knappast hos oss. När jag för några veckor sedan besökte Hallgrimskyrkan i Reykjavik fanns där en liten skärmutställning om Hallgrímur Pétursson, den store isländske psalmdiktaren och prästmannen. Här berättades i korthet huvuddragen av historien om korsarerna och de isländska slavarna Och varför? Jo, en del av islänningarna friköptes så småningom och kom hem. De fick då tillbringa en tid i Köpenhamn där Hallgrímur Pétursson undervisade dem i den sanna kristna läran. De hade ju varit i mörko lande och borde för säkerhets skull andligen avlusas.

Väl hemma från Island finner jag en god vän sittande och med fascination läsa om sjörövarna och islänningarna i en alldeles nyutkommen bok: Barbariet tur retur av Jens Riise Kristensen (Forlaget Ørby, 117 s).

Det är en vacker bok med en både kunnig och inkännande skildring av historien. Författaren har skrivit om marinhistoria förut och kan visualisera atmosfären i en slavtransport under däck på 1600-talet. Han kan också friska upp vårt världshistoriska perspektiv för denna tid (som för många av oss är helt blockerat av det trettioåriga kriget).

Riise Kristensens allra främsta källa är en skrift som heter "En kort Beretning Om De Tyrkiske Søe-Røveres onde Medfart og Omgang, da de kom til Island i Aaret 1627, og der borttoge over 300 Mennesker, ihielsloge mange, og paa tyrannisk Maade ilde medhandJede dem. Sammenskreven af Præsten Oluf Eigilssen Fra West-Manøe, Som tillige blev ført derfra til Algier, og 1628 kom tilbage igien. Men nu af Islandsk oversat paa Dansk. Trykt i dette Aar." Det är alltså Ólafur Eigilsson, kyrkoherden på Heimaey, som har givit ut denna berättelse. Han och hans familj fanns bland de bortförda öborna.

Korsarerna eller kaparna kom alltså från de nordafrikanska länderna, de så kallade barbareskstaterna. Av islänningarna kallades de "turkarna" kanske därför att dessa stater hade en (visserligen numera ganska lös) anknytning till det Osmanska riket. Ólafur Eigilsson sågs möjligen av "turkarna" som något slags ledare for islänningarna, han var ju i alla fall deras präst. Så blev den då 60-årige prästen ivägskickad hemåt för att söka utverka lösen för att friköpa sina förslavade landsmän. Den resa som han då anträder medellös blir en lång odyssé. Otroligt nog lyckas han så småningom delvis fullgöra sitt uppdrag. När Riise Kristensen försöker göra ett slags ödessaldo för de bortrövade islänningarna ser det ut så här: 380 blev bortrövade. 35 dog av sjukdom och strapatser. 20 lyckades friköpa sig själva. 34 friköptes 1635 (för allmänna och insamlade medel). 9 friköptes 1644. 282 blev kvar därute.

För de isländska slavarna som fördes iland i Alger under nyfikna blickar från stadens tillströmmande befolkning var allting nytt och olikt det man tidigare sett i livet. Ólafur Eigilsson kan i sin berättelse inte avstå från beskrivningar av den nya miljön. Fångarna blir förda till torget som är omgärdat av en mur och lagt av glaserade stenar i mönster av en kompass (och det skuras varje dag får man också veta). Islänningarna delas upp i män och kvinnor och så delas de vidare upp mellan de olika intressenterna. "Då blir delningen sådan att överkaptenen får 2 fångar, vilka han vill, därefter tar kungen [den turkiske sultanens representant] var åttonde man och var åttonde kvinna och vart åttonde barn [...J och så delas de övriga. i 2 delar, varav skeppsredarna tog den ena delen och sjömännen den andra." Att var åttonde fånge tilldelades "kungen" innebar att kaparna så att säga betalade sin skatt till staten. För Ólafur liksom för de flesta är familjesplittringen uppskakande. "Så tar kungen först den åttonde i hopen, och när de kom till gossarna, tog kungen först min fattige son, 11 år gammal, som jag aldrig kan förglömma. så länge som jag lever." Ólafurs hustru och två yngre barn flyttas till ett hus, och Ólafur får bo ihop med två landsmän i ett annat. Efter några dagar blir han satt i kroppsarbete. Han behandlas dock inte brutalt, och han kan inte klaga på maten: om han ska saga som det är, så serveras det mat både morgon och kväll, nybakat bröd och god "risgrynsgröt" med olja i, äpplen och vindruvor så mycket man vill äta. Landet är nämligen rikt på mat. Både romarna och araberna hade arbetat med konstbevattningen, och det blev aldrig vinter. Allt bar skörd två gånger om året och det gällde även fårens lamning.

Ólafur ger också ganska ingående beskrivningar av åsnor och kameler och andra företeelser som islänningarna naturligtvis kände till från Bibeln, men som de knappast kunde ha några närmare föreställningar om. Och människors klädedräkter, inte minst kvinnornas som är mycket vackra och har många intressanta detaljer. En sådan är ett stycke tyg som hör till huvan i dräkten, och den, säger han, drar de för när de går ut, så att ingen kan känna igen dem. Ólafur begriper inte varför kvinnorna inte ska gå att känna igen när de är utomhus.

Men Ólafur ska komma att se mycket mer av världen än Algeriet innan han får återvända till Heimaey för gott. Hans långa tiggarresa norrut är väl beskriven i Riise Kristensens bok, liksom hans insatser för att rädda tillbaka en del av sina landsmän.

Ett knappt hundratal återvände alltså så småningom till Island, de flesta till Heimeey. Psalmdiktaren Hailgrímur Pétursson hade kämpat med flera av dem för deras andliga rening. I något fall blev kampen en aning för närgången. Han råkade göra en av kvinnorna, Gudridur Simonasdottir, med barn. (Det här tror jag inte att det stod något om i Hallgrimskyrkan, men det står i Riise Kristensens bok.) Dumt nog var Gudridur en gift kvinna och i Köpenhamn ville man inte ha en skandal av det här slaget. Därför skickade man Hallgrímur med sina landsmän tillbaka till Island med första lägenhet, vårskeppet. Under tiden dog Gudridurs man och den nyblivna änkan kunde stiga iland på Island och gifta om sig med sin kateket, hon slapp att bli anklagad för otrohet och kanske svårt straffad. Hon lär bara helt neutralt ha gått till eftervärlden som "Turk-Gudda".

För Hallgrim och Gudda var kanske återkomsten till Island början på det lyckliga livet. För dem som steg iland på Heimaey måste frågorna om livet, världen, människorna och Gud ha varit mycket svårare. Ólafur Eigilsson och hans hustru Ásta kom tillbaka, men deras äldste son som tillfallit "kungen" vid delningen i Alger hade senare blivit såld till Tunis och var borta. De två andra barnens öden är okända (en gosse föddes ombord under färden söderut).

Heimaey: samma plats, samma horisont, samma skyar, samma dagrar. Men var är alla andra? Husen är nedbrunna. Ljuden är färre. Och så allt detta andra, allt detta nya, allt detta främmande som nu också det är borta. Allt verkar nu som förr igen, men blir ändå aldrig någonsin detsamma. Och snön piskar snett genom luften.

Lars Munkhammar

förstebibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek.

Tilbage til bogen
Tilbage til Jens Riise

Tilbage til forsiden: